Oklart.

                 Om man ska nöja sig med livet som det är , varför vill man alltid göra det bättre? 
                               Livet ska vara en gåva, men varför ska det då vara så svårt?
                                                               Allt man trott fanns,försvinner.



Dom senaste dagarna, har varit det jag trott jag gått förbi. Men tänka sig att det alltid kommer komma tillbaka på något sätt, kommer alltid finnas där även om man gör allt för att bli av med det.
Endel saker förväntas man aldrig höra av dom man älskar, men livet kommer alltid komma med överaskningar.
Ett ord kan vara allt man behöver höra för att muren ska rivas. En del ord som du sa kommer jag alltid minnas, och nästan vilja hata dig för. Jag trodde aldrig att ett sånt här hat skulle komma till dig av alla människor. Livet är riktigt orättvist när det mins passar. Den vet precis när den ska komma in i livet för att trycka på den öma punkten.
Jag vet när det gör ont och inte, du ska aldrig tro att du kan veta mina känslor mer än mig själv. Men du ska inte heller tro att jag klarar mig på egna ben utan dig.

Ni är allt jag har, allt jag har att komma hem till. Allt jag någonsin kommer vilja ha kvar.




                                                                            I stood by the river
                                                                         That ran red with shame
                                                                        I stood in the killing fields
                                                                        Where death had no name
                                                                        I stood with my brothers
                                                                              And away it flood
                                                               And we were one flesh, one breath

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0